Vi kan inte lämna över språkutvecklingen till svensklärarna

Den här texten kommer att handla om varför vi ämneslärare måste vara med och ta ett stort ansvar för våra elevers språkutveckling. Om någon känner igen tankegångarna från Pauline Gibbons bok Lyft språket lyft tänkandet så är det en helt korrekt iakttagelse. En bok jag för övrigt råder alla att läsa. Nu undervisar jag framförallt andraspråkselever och fokus i texten kommer att vara på just dessa. Men en ämnesintegrerad språkundervisning gynnar alla elever. Det är inte alla som har svenska som modersmål som har ett rikt språk med sig hemifrån och som därför måste få möjligheten att utveckla det i skolan.

Det finns en uppfattning hos en del lärare att elevernas språkutveckling ska skötas av svensklärarna medan vi andra lärare ska fokusera på att lära eleverna kunskaper och förmågor i våra ämnen. Det är dock en dikotomi som är olycklig då vi alla måste vara svensklärare och lära eleverna det ämnesspecifika språk som de behöver för att förstå just våra ämnen.

Om elever endast har undervisning i svenska finns det inte alltid så mycket koppling mellan det språk som används där som mer liknar ett vardagsspråk och det språk som de behöver förstå för att hänga med i undervisningen i andra ämnen. För att lära sig de ämnenas språk måste de vara med i situationer där det de språken används och det är i ämnesundervisningen. Där kommer eleverna i kontakt med språket i ett sammanhang där de måste läsa, prata och skriva i autentiska situationer och inte bara för att träna språk. Det är en mycket effektivare språkundervisning än om det autentiska sammanhanget inte finns. De får en funktionell språkinlärning.

Min erfarenhet av att undervisa nyanlända och deras språkutveckling är att alla ämnen berikar elevernas språk. De får ett mer utvecklat språk av att inte endast läsa svenska. De får läsa många olika slags texter och de får lära sig begrepp som de har nytta av ute i samhället som de kanske inte skulle lärt sig i den vanliga undervisningen i svenska. Utmaningen för oss ämneslärare är att vi måste ta till oss ett språkutvecklande arbetssätt som inte varit en del av vår utbildning.

Innan jag började arbeta på min nuvarande skola med mestadels nyanlända så var det inte heller en del av min praktik. Jag såg det som min uppgift att lära mina elever kunskap och förmågor. Språket skulle väl på något sätt komma på köpet helt automatiskt. Därför är jag väldigt glad över att få de erfarenheter och den kunskap jag får där jag är nu. Insikten efter några års undervisning på introduktionsprogrammet är att många av mina tidigare elever på vanliga gymnasieprogram hade tjänat på att ha det slags språkutvecklande arbetssätt som jag använder idag. Då har jag ändå bara börjat klättra på en brant inlärningskurva, har kommit en bit men det är mycket kvar att lära sig.

Det finns olika uppfattningar om hur organiseringen kring andraspråkselever ska se ut. En del tycker att de endast ska ha undervisning i svenska tills språket har utvecklats och sedan ge sig i kast med andra ämnen. Men det är inte bra för då kommer de inte i kontakt med det språk som finns i övriga skolämnen på ett naturligt sätt. Att sätta in elever i vanliga undervisningsgrupper utan att ge dem stöttning är inte heller någon bra lösning för då kommer de inte att klara av det.

Enligt Pauline Gibbons är det bästa att sätta in eleverna i vanliga undervisningsgrupper och ge dem extra stöd. Det ger dem bäst chans att utveckla det språk de behöver för att klara av skolan. Anledningen till detta är flera. En av dessa anledningar är att det är svårare att lära sig ett skolspråk än ett vardagsspråk. Det tar fem år att lära sig ett skolspråk och ännu längre tid om eleverna kommer till Sverige i tonåren. Om då andraspråkseleverna ska lära sig svenska av svenskaläraren först tills de blir duktiga på det för att sedan lära sig ämnesspråken i övriga ämnen så har de inte någon chans att komma ikapp sina jämnåriga eller ens komma i närheten. För de jämnåriga elevernas språkutveckling fortskrider hela tiden, så andraspråkseleverna kommer att komma allt längre efter. Utvecklingen av ämnesspråken måste börja tidigt och parallellt med en vanlig svenskundervisning.

Jag ska avsluta texten med ett citat från Lyft språket lyft tänkandet. Det är från en kvinna som var andraspråkselev i grundskolan i Australien:

Jag minns att när jag först kom till Australien så fick jag gå i specialklass i engelska. Vi hade lektion efter rasten, i en paviljong som låg bredvid toaletterna. Jag brukade vänta vid toaletterna tills det ringde in och när alla gått in brukade jag kila in i rummet där andraspråksundervisningen gavs. Jag minns att jag förstod allt som sas på engelskan men när jag kom tillbaka till min klass så förstod jag ingenting. Det var som två olika världar.  Jag tror inte att de två lärarna nånsin pratade med varandra och jag minns att min klasslärare tyckte att det var andraspråkslärarens jobb att lära mig engelska. Jag minns att hon sa sånt i stil med: ’Det där skulle du ha lärt dig hos fröken P.’
Jag minns inte vad jag lärde mig men jag minns hur jag kände mig. Jag var alltid generad och jag försökte märkas så lite jag kunde och kunde ibland sitta och bara låtsas göra det som de andra  gjorde. Det jag lärde mig som andraspråkselev är att lärare måste undervisa dessa elever i de vanliga ämnena och inte se språkinlärning som något separat.

Gibbons, P. 2013. Lyft språket lyft tänkandet. SS 37-38.

Lästips för en språkutvecklande undervisning:

• Gibbons, Pauline (2013). Lyft språket, lyft tänkandet: språk och lärande. 2., uppdaterade uppl. Uppsala: Hallgren & Fallgren
• Bjerregaard, Maria & Kindenberg, Björn (2015). Språkutvecklande SO-undervisning: strategier och metoder för högstadiet. Första upplagan Stockholm: Natur & Kultur
• Kaya, Anna (2016). Att undervisa nyanlända: metoder, reflektioner och erfarenheter. 1. uppl. Stockholm: Natur & Kultur