Stöd i undervisningen 4: Diskussioner och samtal

Det är mycket viktigt att eleverna får många chanser till att diskutera med varandra och med läraren. Att få använda språket för att diskutera ämnesinnehållet med varandra på olika sätt. Det är viktigt för alla elever oavsett hur deras språkliga förmåga är. Att hitta frågor att diskutera kring är troligtvis inget som lärare i allmänhet tycker är svårt. Men det är viktigt att alla elever får vara med och diskutera. Inte bara de elever som tänker snabbast, ropar högst eller är mest villiga att tala inför gruppen. När eleverna får talutrymme är det viktigt att de inte får frågor där de förväntas svara med enstaka ord. De måste få formulera sig i hela meningar.

I diskussioner i klassrummet ska vi som sagt undvika frågor som kräver endast några ord till svar och istället fokusera på varför-frågor och ställa följdfrågor om det behövs. När eleverna svarar ska vi försöka göra om deras mer vardagsspråkliga svar till det mer ämnesspecifika språket. Så om en elev för ett resonemang om att Riksbanken kan göra det dyrare att låna när ekonomin går bra och det är risk för inflation kan vi förtydliga det genom att säga; ja just det, Riksbanken kan höja reporäntan när det är högkonjunktur. Genom att modellera det mer ämnesspecifika språket så har eleverna större möjlighet att tillägna sig det. Vi måste också modellera hur vi gör när vi diskuterar och för resonemang. Om eleverna svarar saker som är kortfattat men du uppfattar att det finns en större tanke bakom svaret så kan vi lärare visa hur ett sådant resonemang kan utvecklas. Det är också att bekräfta eleverna. Detta är särskilt viktigt i arbetet med elever som har svenska som andraspråk och som behöver mycket stöd för att utvecklas ytterligare språkligt.

Ett sätt att låta eleverna diskutera är att använda kognitivt utmanande uppgifter som jag beskrivit tidigare, där eleverna måste prata med varandra för att lösa uppgiften. Ett annat sätt är att använda den numera välkända modellen för samtal i klassrummet som kallas EPA som kommer från Enskilt, Par och Alla. När vi ställer en fråga för diskussion så ska vi först låta alla fundera enskilt en liten stund för att sedan ge en liten stund till att diskutera med en annan elev. För att sedan ha en klassrumsdiskussion. Då hinner alla med att tänka och vi lärare kan fördela ordet till vem som helst i klassen eftersom alla har fått förbereda ett svar. Detta fungerar väldigt bra enligt min erfarenhet. Ibland hoppas jag över E:et och låter eleverna direkt diskutera i par innan klassrumsdiskussionen.

En annan sak att tänka på om man väljer att inte använda EPA är att inte fördela ordet direkt efter en fråga, vilket är rätt så vanligt för att man vill ha lite tempo. Vänta minst tre sekunder så att fler i klassen hinner med och att de hinner tänka lite längre. Det ger mer kvalitet i svaren och fler elever klarar av att svara. Jag är en lärare som gillar när det är tempo och det händer saker i klassrummet och är rätt så duktig på att entusiasmera eleverna på det sättet. Men jag har fått tänka om just eftersom kvalitén på undervisningen blir bättre om tempot sänks och alla elever får lite mer tid att tänka. Tre sekunder låter lite men i klassrummet kan det kännas som ganska lång tid om man är van vid att få svar så fort man ställt frågan. 

Jag har valt att strunta i handuppräckningar. En del elever räcker upp handen till varje fråga och en del räcker aldrig upp handen. Så jag väljer att fördela ordet i klassrummet så att alla ska få chans att prata. Det är såklart lite läskigt för en del elever. Men det gäller att klassrumsklimatet är tillåtande så att det inte gör något om eleven inte kan svara. Jag säger också explicit att jag kommer att fördela ordet mellan eleverna och att om de inte kan svara så säger de bara att de inte vet så går jag vidare och det gör ingenting. Det brukar gå bra och eleverna känner sig inte utpekade. Men det krävs såklart en viss trygghet i gruppen för det. En del använder glasspinnar och andra använder digitala verktyg för att fördela ordet. Personligen tycker jag det är lite bökigt och försöker fördela ordet jämnt utifrån bästa förmåga. Det ger mig också möjlighet att välja vilka elever som ska få svara på vilka frågor. Så om en elev är väldigt blyg och inte gärna vill prata inför klassen eller väldigt svag är det bra om eleven får frågor som hen med största sannolikhet kommer att kunna svara på.

En diskussion som jag upplever är vanlig bland lärare är om eleverna ska få prata på sitt modersmål när de diskuterar med varandra eller löser uppgifter. Tanken hos dem som är emot är att eleverna måste använda svenskan så mycket som möjligt för att språket ska utvecklas så långt som möjligt. Forskningen håller dock inte med om det. Om eleverna har ett modersmål som är välutvecklat så är det ett bra stöd för att kunna utveckla sitt andraspråk. Detta gäller speciellt om eleverna har god litteracitet på sitt modersmål. Genom att eleverna får använda både sitt första och andraspråk får de använda alla de språkliga resurser de besitter. Genom detta kan de lättare ta sig an, förstå och lösa uppgifterna och det stöttar deras intellektuella utveckling. Det är inte ovanligt att mina elever förklarar för varandra på sina modersmål om någon inte har förstått det som jag gått igenom. Det är en bra hjälp för eleven som kan hänga med fortsättningsvis och för mig som elever som hänger med.